Min väg - trial and error
Min historia är inte speciell på något sätt egentligen - och ändå är den helt unik. Jag har levt mitt liv många gånger som det osynliga barnet och det är ganska nyligen jag förstod att jag har lidit av posttraumatisk stress med dissociativa störningar ända sedan min barndom. Därmed inte sagt att den varit olycklig, jag är bara uppfattat den så. Min förlossning var traumatisk och när jag var tre veckor fick jag lunginflammation. Jag har sedan hela livet gått omkring med aktiva stressreflexer och varit rädd för i stort sett allt. Jag har dessutom präglats av den syn som har rått i Finland efter kriget, nämligen att männen har varit hjältar och kvinnorna har tagits för givna. Ser du inte ditt eget värde gör ingen annan det heller. I mitt fall som i många andras så fanns i familjen inga gränser/ingen integritet. Allt och alla blandades ihop i en enda röra där ingen visste var den ena började och den andra slutade. Allt togs personligt och någon var alltid skyldig om något hände. Så skapades de mönster och präglingar jag burit tungt i många år och som visat sig som spänningar och felbelastningar i kroppen.
Jag växte upp och kände mig som en börda för mina föräldrar. När jag själv fick barn skulle jag minsann göra annorlunda än dem, så jag såg mina barn som enbart en gåva. När jag inte kunde se dem så utan tyckte de var jobbiga fick jag dåligt samvete och på så vis skapades en konflikt i mig. Min yngste son, nummer tre i syskonskaran, visade mig explicit det jag uttryckte implicit. Han var den som, efter att de andra barnen banat väg, fick den tryggaste uppväxten och så kunde bära sig åt hur han ville och ändå vara säker på att jag inte övergav honom. I tolv år försökte jag förändra honom innan han bokstavligen slog mig in i kroppen och fick mig att förstå att jag skulle förändra min attityd och min syn på mig själv - se mitt eget värde. Idag förstår jag att jag själv skapat mitt liv utifrån gamla mönster, dock har jag målmedvetet jobbat på att bryta mönster de senaste åren och det har varit en spännande resa. Barn är barn, varken en tillgång eller en börda och ingen förälder är perfekt. Vi har som föräldrar mycket att lära barnen, men de har också mycket att lära oss. Vi måste framförallt våga lita på deras förmåga och släppa taget så att de får lära av sina egna misstag utan att vi kritiserar och dömer. Det är så de lär sig ta konsekvenserna av sina handlanden.
Det mesta vi upplever som präglar oss sker från fosterstadiet till sex- sjuårsåldern. Därefter spelar vänsterhjärnan upp traumatiska scenarion gång på gång och triggar igång oss så att vi blir ledsna, sorgsna, arga, frustrerade eller obehagligt berörda. Vi kan undvika vissa personer eller situationer som får oss att må dåligt, eller så kan vi låta vårt vuxenjag ta över och trösta det lilla barnet för att lösa upp traumat en gång för alla. Shamanismen säger att vi inte ska ta något personligt och det har varit en stor hjälp för mig på min resa till att bli känslomässigt vuxen. Istället för att föra krig mot mitt ego har jag integrerat det. Det pratas mycket om högkänslighet idag och det utarbetas verktyg för att lära sig hantera sin högkänslighet och inte drunkna i sina känslor. Jag har istället utarbetat egna verktyg, det vill säga gått in i mina trauman för att lösa upp dem och sluta vara överkänslig eller underkänslig. Genom att nå gränserna för vad jag tål så har jag byggt integritet vilket gör att jag kan röra mig mer fritt i samhället utan att tappa kraft. Jag har också lärt mig vikten av att ha tålamod och invänta rätt tillfälle, ha tillit och lita på att livet bär mig samt en stark tro på att allt löser sig. Naturligtvis är jag inte "färdig" - livet är en ständigt pågående process, men jag kan idag hantera det som kommer till mig på ett helt annat sätt än jag gjort tidigare.
I ett samhälle där barn ska vara snälla, inte synas, höras eller tänka själva och det tar för givet att de ska ställa upp och hjälpa till för att duga är det mycket svårt att förstå när vuxenlivet tar vid och barnet får ta plats, börja synas och höras. För min del har det varit väldigt svårt att veta vad jag vill och jag fått gå långa omvägar via uteslutningsmetoden för att så småningom hitta rätt. Är du också uppvuxen med en påstådd brist och får höra att det inte finns tillräckligt är det präglingar som kan ta lång tid att omprogrammera. Jag har sagt upp mig från en fast anställning för en otrygg tillvaro som egenföretagare där jag inte trodde tillräckligt mycket på mig själv för att lyckas, jag har flyttat från min lägenhet och gjort mig av med nästan alla mina saker för att förändra min självbild och under dessa tuffa år har jag lärt mig stå på egna ben. När hjärnan är överväldigad och känslorna svämmar över drar jag mig undan och ger mig själv riktigt mycket medkänsla tills jag åter känner att jag står stabilt.
Jag växte upp och kände mig som en börda för mina föräldrar. När jag själv fick barn skulle jag minsann göra annorlunda än dem, så jag såg mina barn som enbart en gåva. När jag inte kunde se dem så utan tyckte de var jobbiga fick jag dåligt samvete och på så vis skapades en konflikt i mig. Min yngste son, nummer tre i syskonskaran, visade mig explicit det jag uttryckte implicit. Han var den som, efter att de andra barnen banat väg, fick den tryggaste uppväxten och så kunde bära sig åt hur han ville och ändå vara säker på att jag inte övergav honom. I tolv år försökte jag förändra honom innan han bokstavligen slog mig in i kroppen och fick mig att förstå att jag skulle förändra min attityd och min syn på mig själv - se mitt eget värde. Idag förstår jag att jag själv skapat mitt liv utifrån gamla mönster, dock har jag målmedvetet jobbat på att bryta mönster de senaste åren och det har varit en spännande resa. Barn är barn, varken en tillgång eller en börda och ingen förälder är perfekt. Vi har som föräldrar mycket att lära barnen, men de har också mycket att lära oss. Vi måste framförallt våga lita på deras förmåga och släppa taget så att de får lära av sina egna misstag utan att vi kritiserar och dömer. Det är så de lär sig ta konsekvenserna av sina handlanden.
Det mesta vi upplever som präglar oss sker från fosterstadiet till sex- sjuårsåldern. Därefter spelar vänsterhjärnan upp traumatiska scenarion gång på gång och triggar igång oss så att vi blir ledsna, sorgsna, arga, frustrerade eller obehagligt berörda. Vi kan undvika vissa personer eller situationer som får oss att må dåligt, eller så kan vi låta vårt vuxenjag ta över och trösta det lilla barnet för att lösa upp traumat en gång för alla. Shamanismen säger att vi inte ska ta något personligt och det har varit en stor hjälp för mig på min resa till att bli känslomässigt vuxen. Istället för att föra krig mot mitt ego har jag integrerat det. Det pratas mycket om högkänslighet idag och det utarbetas verktyg för att lära sig hantera sin högkänslighet och inte drunkna i sina känslor. Jag har istället utarbetat egna verktyg, det vill säga gått in i mina trauman för att lösa upp dem och sluta vara överkänslig eller underkänslig. Genom att nå gränserna för vad jag tål så har jag byggt integritet vilket gör att jag kan röra mig mer fritt i samhället utan att tappa kraft. Jag har också lärt mig vikten av att ha tålamod och invänta rätt tillfälle, ha tillit och lita på att livet bär mig samt en stark tro på att allt löser sig. Naturligtvis är jag inte "färdig" - livet är en ständigt pågående process, men jag kan idag hantera det som kommer till mig på ett helt annat sätt än jag gjort tidigare.
I ett samhälle där barn ska vara snälla, inte synas, höras eller tänka själva och det tar för givet att de ska ställa upp och hjälpa till för att duga är det mycket svårt att förstå när vuxenlivet tar vid och barnet får ta plats, börja synas och höras. För min del har det varit väldigt svårt att veta vad jag vill och jag fått gå långa omvägar via uteslutningsmetoden för att så småningom hitta rätt. Är du också uppvuxen med en påstådd brist och får höra att det inte finns tillräckligt är det präglingar som kan ta lång tid att omprogrammera. Jag har sagt upp mig från en fast anställning för en otrygg tillvaro som egenföretagare där jag inte trodde tillräckligt mycket på mig själv för att lyckas, jag har flyttat från min lägenhet och gjort mig av med nästan alla mina saker för att förändra min självbild och under dessa tuffa år har jag lärt mig stå på egna ben. När hjärnan är överväldigad och känslorna svämmar över drar jag mig undan och ger mig själv riktigt mycket medkänsla tills jag åter känner att jag står stabilt.