Hela livet ska vi släppa taget om något för att få in något nytt, det är naturens gång. Precis som löven släpper sina löv på hösten och får nya på våren. Det verkar nu som naturen håller på återställer ordningen, från den obalans som länge har rått till en ny balans och vi ska bara följa med i alla turer och acceptera. Lätt att säga, svårare att göra. Vi kanske inte är nöjda med vår situation, men det är skrämmande att lämna trygghetszonen. Evolutionen tvingar oss ändå att göra det förr eller senare om vi inte gör det på eget initiativ.
Ett barn får släppa livmodern och ett liv i vatten, får ställa om till ett liv på land, släppa taget om golvet för att sätta sig upp, resa på sig, först gå med stöd och sedan släppa taget och stå på egna ben. Låta en fot i taget släppa kontakten med golvet och börja gå. Tänk om vi istället för att tala om för barnen hur det är eller ska vara frågar dem hur de tycker det ska vara? Min dotter sa ofta "aha, du tänker så" vilket fick mig att förstå att det går att tänka på flera olika sätt, inte bara på ett.
Igår blev det en diskussion runt inlägget om Tankar och känslor. Visst, en diskussion vidgar perspektivet, men ibland är det svårt att släppa taget om att ha rätt. Det är också ett slags beroende, att alltid vilja rätt, men vill jag alltid ha rätt lär jag mig inget nytt. När sonen påbörjade sin alternativa behandling för att komma i balans hade jag en väldigt begränsad uppfattning om vad ADHD berodde på. Kost, elektromagnetisk strålning, miljögifter och primitiva reflexer. Visst hjälpte det, men gifter innefattar också mentalt och känslomässigt gift, inte bara kvicksilver, kadmium eller bly. Många gånger har jag fått släppa det gamla och lära om, hela tiden för att komma närmare naturen. Min sanna natur.
Jag läser i Djurens gåtfulla liv skriven av Peter Wohlleben som är skogvaktare, att i tidernas begynnelse var alla organismer anaeroba och syre ansågs vara giftigt. Så småningom gjorde evolutionen så att organismerna började andas och de som inte klarade syret (de som fortfarande trodde att syret var giftigt?) dog. Idag tror vi att vi inte kan leva utan syre många minuter, men kanske har det svängt åt andra hållet nu och vi återgår till att bli anaeroba varelser?
Det sägs också att människorna en gång trodde att jorden var platt och kanske var den det. Tänk om det är vi med vårt medvetande som skapat den runda jorden ur den platta? Sommaren 2013 var jag helt utmattad. I april hade jag slutat jobba i Södertälje och försökte få snurr på mitt företag samtidigt som jag blev tröttare och tröttare. Jag åt supernyttigt (i alla fall trodde jag det) och tog en massa kosttillskott, ingenting hjälpte. Till sist orkade jag inte mycket mer än att vila, läsa, äta, sova, lyssna på sommarpratare och gå i skogen. Att träffa vänner var för mycket, troligtvis förknippat med den skam jag kände för att jag slutat jobba utan att ha tryggat min försörjning och nu inte hade pengar. Den ekonomiska stressen gjorde sitt till.
Hur mycket skam och skuld har jag inte bearbetat sedan dess? När jag flyttade till Sverige jobbade jag först på socialbidragsavdelningen, numera försörjningsstöd. Jag skulle minsann aldrig söka socialbidrag. Så många "aldrig" jag fått äta upp eller släppa taget om sedan dess och försörjningsstöd har jag också fått ett par gånger. När jag väl hade gjort det så kunde jag också släppa skammen som är förknippad med att inte kunna försörja sig själv.
Jag växte upp och trodde att jag var tvungen att prestera för att ha ett värde. Det tror jag inte längre, men än vet jag att det finns flera gamla sanningar att släppa taget om innan jag är helt fri, annars skulle jag inte längre oroa mig för pengar. I mångt och mycket är jag som ett barn nu och jag strävar till att ha en beginners mind, utan fördomar och förutfattade meningar. Ett barn bryr sig inte om ifall föräldrarna har en akademisk utbildning eller är fiskare. Ett barn behöver mest av allt en trygg anknytning och om inte barnet får det när det är just barn så får det som vuxen skaffa sig inre trygghet allt eftersom.
Har vi ingen inre trygghet omger vi oss gärna med materiell trygghet och om den tas ifrån oss så blir vi som rädda små barn igen. I mitt föräldrahem fanns ingen inre trygghet, jag hittade den hos min farmor. Vad gäller det materiella så saknades väldigt lite, men upplevelsen av brist var större. Jag trodde inte jag hade mycket saker, men när jag hösten 2014 skulle börja göra mig av med det jag hade så var det bra mycket mer än jag trott. När jag var klar hade jag två kartonger, en stor och en liten resväska samt en ryggsäck kvar.
Det var en känslomässig och mental skilsmässa som hette duga och den var inte klar fastän jag gjort mig av med mina egna saker. De här senaste åren har jag åkt runt både här och där och hjälpt andra att släppa taget om sina saker. Jag kan fortfarande bli överväldigad av känslor efter en fysisk utrensning, men jag har inte lika kraftiga reaktioner längre. Jag rensar också min mejl regelbundet, likaså har jag rensat hårt bland mina foton, både papper och digitala, på Facebook och häromdagen också Youtube-historiken. Jag har tappat mobiler med filer och foton, min son rensade mitt USB-minne där jag bland annat hade bokföringen för mitt förra företag, det svider ett tag och sedan är det borta.
Vartefter jag släpper förlegade tankar och gamla sanningar släpper spänningarna i min kropp. De har varit många, flera finns kvar. Många sitter i benen och fötterna. Senaste veckan har jag haft ont i nacke och axel på höger sida. Så mycket som möjligt har jag använt vänster hand och idag känns det bättre. Har tränat i flera år på att använda vänster hand mer och det känns inte längre så avigt som det gjorde i början. Snart kanske jag ska släppa taget om att vara högerhänt. Får jag hjärnhalvorna att samarbeta blir jag jämställd 😁
Hösten 2014 började jag jobba som volontär på Härbärget i Eskilstuna som är ett akutboende för människor som är hemlösa. Innan jag var där första gången förstod jag inte hur rädd jag var för de hemlösa. Jag ville göra en samhällsinsats och visst gör jag det, men jag har också släppt taget om tanken att det bara är jag som hjälper. De har hjälpt mig minst lika mycket och jag tror att människorna där gav mig modet att själv gå ut i hemlöshet. På Härbärget förstod jag att jag alltid får precis lika mycket som jag ger. Alltid, oavsett hur det verkar. Lönen för arbetet är inte alltid pengar, den kan lika gärna vara förtroende och tillit och det är något du inte kan förlora som du kan göra med pengar.
Det har inte sett ut som om jag jobbat så mycket sedan jag slutade i Södertälje, men när jag ser tillbaka så jag har jobbat precis lika mycket fast på ett annat sätt. Lönen har jag också oftast fått på andra sätt än i monetära medel. Känslor av orättvisa, avundsjuka, besvikelse och oro kommer och går, men jag stannar i känslorna tills jag förkroppsligat det jag fått som inte är synligt för ögat eller som ökar på bankkontot. Ett barn bryr sig inte om varifrån pengarna kommer, det har tillit. Jag fortsätter på barnets resa, fortsätter bygga förtroende, tillit och tålamod, att acceptera livet som det är och inte som jag tycker att det borde vara. Inom mig vet jag att allt är som det ska vara, allt händer i gudomlig rätt ordning och för mitt högsta bästa.
Fullmånehealing blir det i natt, läkning bortom tid och rum, bortom tankar och känslor, där allt bara är. En Kurs I Mirakler säger att det vi vill behålla måste vi ge bort. "Därför måste de som har blivit förlåtna först själva ägna sig åt att hela, därför att då de tagit emot tanken på helande måste de ge bort den för att behålla den."
Vad vill du släppa taget om?
Med ljus och värme,
Mona 🌝💗